Publicerad på 16.05.2009

Artikelkategorier
Taggar

Nordiska rådet behöver moderniseras

Det är inte bara Timo Soinis anhängare som anser detta vara en relevant fråga. Då den europeiska integrationen nu tagit flera steg framåt kan det vara dags att ta ett steg tillbaka och rensa i EU:s dagordning genom att återföra vissa ärenden till de nationella organen.

I detta sammanhang kan man fråga sig om inte i framtidens EU en hel del ärenden kunde delegeras till den regionala nivån i stället för den europeiska eller den nationella.

Lissabonfördragets centrala målsättning är att stärka demokrati och subsidiaritet. Regionalt samarbete och regionala parlament i synnerhet kan ses som ett instrument för att uppnå dessa mål. Man kunde mycket väl tala om en regional subsidiaritet.

Nordiska rådet är i dag en fungerande men politiskt svag parlamentarisk samarbetsorganisation. Tidigare var Nordiska rådet ett värdefullt instrument för de nordiska regeringarna. I dag sker beslutsfattandet på EU-nivå.

Politisk vilja för en ännu mer långtgående nordisk integration är nuförtiden sällsynt. Det är inte fråga om att de nordiska länderna inte skulle ha nytta av ett tätare politiskt samarbete. Det handlar snarare om att få kan föreställa sig vad nordiskt parlamentariskt samarbete har att erbjuda i dagens Europa.

Det är i detta sammanhang också berättigat att uttrycka tvivel om en uteslutande nordisk parlamentarisk organisation är tillräckligt stark som EU-aktör. Så är till exempel inte fallet vad gäller miljösamarbetet kring Östersjön. Här kommer vi till den eviga frågan om Nordiska rådet borde utvidgas eller inte.

Svaret på denna fråga beror helt enkelt på vilken typ av nordiskt politiskt samarbete vi strävar efter. Ett samarbete med höga politiska ambitioner och begränsad geografisk täckning eller ett samarbete med lägre politiska målsättningar men bredare geografisk täckning?

En grundlig diskussion kring dessa frågor har ännu inte förts. En sak är dock klar. Nordiska rådet behöver moderniseras. De nordiska institutionerna bör utvecklas så att de också i framtiden förtjänar den höga uppskattning som nordiskt samarbete i allmänhet har bland medborgarna.

Det finns till och med anledning att överväga om inte det nordiska samarbetets grundläggande dokument, Helsingforsavtalet, skulle behöva förnyas och uppdateras. Formuleringarna i avtalet härstammar från 1962.

Det finns mycket som kan göras redan nu. Först och främst är det viktigt att börja betrakta nordiskt samarbete som en form av internationellt samarbete. Nordiska nyheter hör inte hemma på inrikesredaktionen. Nordiskt samarbete är lika krävande som vilket internationellt samarbete som helst. Det förutsätter språkkunskaper och annat tvärkulturellt och internationellt politiskt kunnande.

För det andra måste man flytta det nordiska politiska samarbetets fokus från Nordens interna ärenden till omvärlden. De nordiska statsministrarna gjorde detta för två år sedan genom att inleda det såkallade globaliseringssamarbetet. EU-samarbetet kunde vara ett annat sätt att rikta sig utåt. I detta avseende har Nordiska rådet alla förutsättningar att åter bli ett värdefullt instrument.

Nu inför Europaparlamentsvalet är det dags att be om våra kandidaters synpunkter på de ovannämnda frågeställningarna. Regionalisering, subsidiaritet och de regionala parlamentens, däribland Nordiska rådets, roll i förhållandet till Europaparlamentet står hoppeligen på dagordningen också efter valet.

 

Karina Jutila

Terhi Tikkala

Redaktörer för rapporten ”Skilda vägar? Nordiska rådet och EU”

 

Texten publicerades i Hufvudstadsbladets Opinionspalt den 16 maj 2009.