Penilla Gunther: Är samarbetet någonting värt?

Nordiska rådet bildades 1952, som ett parlamentariskt samarbetsorgan för de nordiska länderna Danmark, Sverige, Norge, Finland och Island och de självstyrande områdena Grönland, Åland och Färöarna.

Många gemensamma frågor har lyfts fram under åren; där minskande av gränshinder mellan länderna varit viktiga, inte minst för att öka möjligheten att bo och jobba över hela Norden.

Norden har präglats av gemensamma värderingar, grundade i respekt för alla människors lika värde, demokratiska styrelseskick och likartade välfärdssystem. Den så kallade nordiska välfärdsmodellen har gått ut på att ingen ska hamna utanför samhällets skyddsnät, något som många andra länder sett upp till och tagit efter.

I dag kan vi se hur lagar, regler och förhållningssätt till dessa värderingar urholkas allteftersom i de nordiska länderna. Med ny lagstiftning som verktyg sker en värderingsförskjutning där flyktingar ska kunna få sina tillhörigheter beslagtagna, likt judiska fångar i koncentrationslägren under andra världskriget. Identitetskontroller, som i sig inte är dåliga, men som kan användas för att sålla ut ”rätt” personer och inte minst legalisera andra länders möjligheter att stänga sina gränser.

Även om Island och Norge inte tillhör EU har inte skillnaden i hanteringen av frågor varit avsevärt märkbar i det nordiska samarbetet på grund av det. Förutom de 87 parlamentariker som är ledamöter i Nordiska rådet och dess utskott, samlas det Nordiska ministerrådet precis som på EU-nivå för beslut i gemensamma frågor. Till detta kan läggas ett tjugotal institutioner, kommittéer och andra organisationer med sin grund i ett gemensamt ägande och verksamhet i de nordiska länderna. Verksamheter som bland annat handlar om alltifrån Nordiska investeringsbanken, bioetik, miljöarbete till Nordiskt välfärdscenter.

Kan då den typen av åtaganden bestå, om inte grunden för det parlamentariska samarbetet håller? EU bildades med syftet att fred kan upprätthållas genom fri rörlighet för personer, kapital, varor och tjänster. Den fria rörligheten i Norden har för oss som lever och bor här, länge varit en självklarhet. Att inte behöva ha med passet för att åka båt till Åland eller över bron till Danmark är något vi inte ens tänkt på de senaste 62 åren, sedan den nordiska passunionen infördes.

På Nordiska rådets årliga session, som senast hölls på Island i slutet av oktober 2015, hölls en debatt kring flyktingkrisen. Sverige beskylldes bland annat för att vara för ”öppet” av parlamentariker och fick därigenom skylla sig självt när man valt att ta emot så många flyktingar.

I stället för att samla sig som ett Norden när det verkligen gäller, såg man tydligt i stället hur länderna fragmenterades i olika åsikter. I stället för att samla sig som ett Norden gentemot EU – för att ställa krav på de länder som inte tagit sitt ansvar i mottagande av flyktingar – valde man hellre att gå vidare med gränskontroller, att stänga gränser och anta lagar i sina egna länder för att hindra människor på flykt från att få ta del av just vår välkända välfärdsmodell.

Inte så många år innan passunionen infördes hade Sverige under andra världskriget tagit emot 70 000 finska krigsbarn, 50 000 norska flyktingar och över 7 000 danska judar i båtar över Öresund. Det är lätt att glömma det, i tider av fred och välstånd.

När nöden är som störst ska vännerna vara som närmast. Det är inte alltid så vare sig i livet eller i politiken. När inte grannländer vågar diskutera det viktigaste – hur man ser på människors unika och lika värde – tar man i stället till försvar, lagar och regler för att undvika den djupaste och innersta meningen med en gemensam välfärd; att ingen ska komma efter eller hamna utanför.

Under den senaste sessionen valdes jag till styrelsen för Nordiska rådet.

Mitt nyårslöfte för 2016 blir därför att jag vill vara med och förändra det nordiska samarbetet för att handla om aktuella frågor att ta ställning till, och få till stånd en diskussion om vilken värdegrund samarbetet fortsatt ska vila på.

Penilla Gunther
Riksdagsledamot (KD)
Ledamot av Nordiska rådets presidium, Sverige

Hufvudstadsbladet 8.1.2016