Vänta inte på EU – återupprätta Norden som europeisk maktfaktor

Tillsammans har Norden den tionde eller elfte största ekonomin i världen. En bruttonationalprodukt i klass med Rysslands. Världens största handelsflotta. Och något så sällsynt som välfungerande och handlingskraftiga demokratier. Det är dags för en nordisk renässans, skriver Bertel Haarder.

Debattartikel skriven av Bertel Haarder, tidigare dansk folketingsmedlem och långvarig minister, samt vice ordförande för Mittengruppen. Originalversionen av artikeln har publicerats på danska på altinget.dk. Den finns även på norska på altinget.no. Den svenska versionen har publicerats på altinget.se.

Nu ska det ”falnande” nordiska samarbetet upp på ”en helt annan nivå” med ett ”vitaliserat och mycket nära samarbete”. Om vi ”samlar våra resurser…kan vi verkligen påverka globalt om vi vill.” Och detta gäller även det civila samhället.

Det var ett historiskt uttalande från Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen den 18 januari i Berlingske. Ett lovande besked från en toppolitiker som – liksom sina föregångare – hittills inte har visat något större intresse för det nordiska. Det gick väldigt snett för honom när den Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) hamnade i Amsterdam – eftersom de nordiska länderna inte hade pratat ihop sig ordentligt.

Vad ska Danmark med u-båtar?

Men med Finlands och Sveriges Natoansökan har allt förändrats. Den må bromsas av Turkiets president, som försöker få Sverige att bryta mot sin grundlag och överge grundläggande rättsprinciper, men Sverige och Finland gynnas redan av en ömsesidig solidaritet i Nato – en solidaritet som nu kan cementeras genom integration av det nordiska försvaret.

I och med att Danmark häver försvarsundantaget i EU är det inte längre något som står i vägen för ett mycket tätare nordiskt försvarssamarbete. Vad ska Danmark med u-båtar när Sverige och Norge har dem? Hur ska Danmark ensamt övervaka Grönland utan hjälp från i synnerhet Norge?

Om Norden, Östersjön och Nordatlanten ska bevaras som ett lågspänningsområde måste de nordiska länderna själva stå vakt, och helst tillsammans. Det skulle ge en ”samarbetsbonus” eftersom samarbete i sig stärker det nordiska försvaret, utan att Putin kan kalla det upprustning.

Är det inte fantastiskt att de nordiska länderna äntligen kan komma samman som på Margareta den förstas tid?

Höj den nordiska rösten

Finlands president Sauli Niinistö förespråkar till och med den ”nordiska falangen”. Visserligen tror inte Løkke på det, han är emot ”ett nordiskt block”. Men Niinistö har rätt. Han är mer erfaren än Løkke och som granne till Ryssland och president i Nordens mest utsatta land vet han vad han pratar om

Självklart måste vi integreras i Norden och öka våra gemensamma krafter. Och självklart måste vi använda vår gemensamma styrka för att höja den nordiska rösten och påverka utvecklingen i Europa.

Tillsammans är vi inte små.  Tillsammans har vi den tionde eller elfte största ekonomin i världen. Vi har en bruttonationalprodukt som är lika stor som Rysslands. Vi har världens största handelsflotta. Vi täcker några av de strategiskt viktigaste marina områdena i världen: Östersjön, Nordatlanten och Arktis. Vi har något så sällsynt som välfungerande och handlingskraftiga demokratier. Det är dags att vi bidrar till EU:s ledarskap och fyller det tomrum som skapades genom det tragiska brittiska utträdet.

Bryt med småstatsmentaliteten

Det kräver, som utrikesministern säger, ”återupplivat” samarbete på en ”helt annan nivå”. Det är dags att bryta med den nedärvda nordiska småstatsmentaliteten.

Det är dags att lyfta blicken. Det är dags att ompröva hela det nordiska samarbetet och förändra Helsingforsavtalet. Den har ändrats åtta gånger sedan det ingicks den 23 mars 1962, Nordens dag. Nu är det läge att titta på det igen.

Vi behöver inte börja om från början. Det finns färdiga recept i en rad rapporter: Stoltenbergrapporten om försvarssamarbete från 2009; Bjarnasonrapporten om nordisk cybersäkerhet från 2020; Enestams rapport från 2021 om krisberedskapssamarbete. Ingvard Havnens rapport om mobilitet inom transport, utbildning, ID m.m. från 2018 och 2019 års rapport om bekämpning av geoblockering – tillgång till andra länders tv.

Alltför många av de mycket konkreta förslagen har inte genomförts, trots att de är ”startklara” och inte kräver några fördragsändringar. Allt som saknas är politisk vilja och flexibilitet.

Ge samarbetsministrarna makt

Samarbetsministrarna – däribland Danmarks Louise Schack Elholm – saknar dessvärre den makt som kan få deras ministerkollegor att sätta tryck på det nordiska. Därför bör de nordiska regeringarna inrätta ett ”Nordenutskott”, enligt förslag från mig och Finlands förre försvarsminister Jan-Erik Enestam. Detta skulle medföra att såväl departement som statsförvaltning skulle bli tvungna att ta frågorna på allvar.

Dessutom bör ett utrikes- och försvarsutskott inrättas, både i Nordiska rådet och i Nordiska Ministerrådet. Försvaret – vårt gemensamma värn – bör samarbeta systematiskt och mycket nära. Det ömsesidiga biståndet måste systematiseras, inklusive den civila beredskapen, som kan bygga på de två Hagadeklarationerna från 2009 och 2013 och Köpenhamnsdeklarationen från 2020.

Vänta inte på EU

För det första bör vi aldrig vänta på EU. Tvärtom måste vi ta ledningen och gå före. Det är lättare för de nordiska länderna att hitta gemensamma lösningar, och när vi gör det är sannolikheten stor att EU tar efter, eftersom vi är så välfungerande och respekterade.

Vi bör ha en nordisk tankesmedja som kan ställa gemensamma diagnoser på världsläget. Och vi måste ha ett gemensamt sekretariat som är mycket bättre på att kläcka idéer och göra verklighet av dem, vilket EU-kommissionen med sina 32­ 000 anställda kan. Bara en procent av det antalet skulle göra underverk.

Men det kräver att vi lyfter blicken och överger den destruktiva traditionen att alla måste vara överens om allt. För den betyder – med Enestams ord – att ”den som vill minst bestämmer mest”.